Kjell Magnusson

Det scenario Selimović målar upp är i ett vidare perspektiv mindre trovärdigt.

Kjell Magnusson

Jasenko Selimović varnar för Rysslands agerande i Serbien och Bosnien (Brännpunkt 12/4). På samma sätt som i Ukraina kommer man att använda gasen som vapen och Balkan blir en ny arena för konflikter mellan EU och Ryssland. Han manar omvärlden att "inte agera försent, nu när vi är säkra på vad som håller på att hända". Selimović må vara säker, men hans påståenden stöds inte av siffror eller underbyggda resonemang.

Det kan vara värt att påminna om att EU är Serbiens största handelspartner. Knappt 8 procent av exporten från Serbien går till Ryssland, jämfört med 68 procent till EU och det största exportlandet är Italien, följt av Tyskland. Dessa två länder tar emot 30 procent av Serbiens totala export. Rysslands andel av importen är större (nära 12 procent) men EU-länderna svarar för huvuddelen (drygt 57 procent).

Som stora delar av Europa har Serbien behov av rysk gas men det scenario Selimović målar upp är i ett vidare perspektiv mindre trovärdigt. Det är sant att befolkningen i Balkanländerna vill ha ett rättssamhälle och ekonomisk trygghet, men det är inte nödvändigtvis nationalistiska politiker som står i vägen för ett närmande till "Europa". I varje fall inte det populistiska parti som nu har egen majoritet i det serbiska parlamentet. Häromdagen riktade för övrigt den blivande premiärministern Aleksandar Vučić skarp kritik mot de ryska ägarna i det tidigare statliga oljebolaget NIS och krävde att Serbien får en större andel av vinsten.

Problemet för Serbien är inte Ryssland, utan snarare EU. Serbien har handelsavtal både med Ryssland och Europeiska unionen. Enligt serbisk press skulle det finnas krav från EU:s sida att Serbien som medlemsstat säger upp avtalet med Moskva, vilket skulle få negativa konsekvenser för landets ekonomi. Om man till det lägger att närmandet till EU ofta beskrivs som "Euroatlantisk integration", det vill säga innefattar medlemskap i Nato, blir situationen den omvända mot den bild som ges av Selimović. En majoritet av befolkningen i Serbien kan av naturliga skäl inte acceptera ett Nato-medlemskap, vilket politikerna måste ta hänsyn till.

Att beskriva Ryssland som ett hot mot stabiliteten på Balkan, samtidigt som EU framställs som den oegennyttige förkämpen för demokrati och utveckling är milt uttryckt en förenkling. Vem har agerat som om före detta Jugoslavien tillhörde den egna "intressesfären"? Befolkningen i dessa länder har, liksom i Grekland, stora skulder i västeuropeiska banker. Internationella koncerner har tagit över inhemska tillgångar och det bistånd som kommit från väst har ofta haft en politisk inriktning. Vad som väntar i regionen är nya åtstramningar, högre arbetslöshet, lägre löner och pensioner. Om nu EU – på egen hand eller som USA:s förlängda arm – har ambitionen att dominera även länder som inte är medlemmar bör man ha något att erbjuda. Varför inte minska subventionerna till det franska jordbruket till förmån för bönder i Serbien och Ukraina?

KJELL MAGNUSSON

docent
, Uppsala universitet

Debattartiklar om Ukraina: