– Separatisterna lär ha fått in en T-90-stridsvagn. Ett satans as.

– Separatisterna har fått in tusen nya soldater som har utbildats utanför Rostov.

– Separatisterna har förlorat territorium, men de får hela tiden in mer vapen. Vi har inte lyckats få kontroll över gränsen. Det här kriget kan ta lång tid.


Så uttryckte sig några ukrainska soldater och officerare som jag intervjuade utanför Mariupol förra veckan. Jag var inte säker på hur detta skulle tolkas. Inte för att jag tvivlade på att Ryssland sedan april har fört in vapen och män utan för att tvärsäkra uttalanden om det exakta antalet män eller pansarvagnarnas beskaffenhet alltid väcker mina farhågor om överdrifter.

Men en sak var säker: de ukrainska officerarna var oroliga. Separatister jag träffade var däremot påfallande lugna och avslappnade. Utanför Donetsk åkte jag runt med ett antal beväpnade proryska soldater som inte tyckte det gjorde så mycket att Slovjansk, Kramatorsk och flera andra städer har återtagits av den ukrainska armén.

– Vi försvarar Donetsk. Det är vår uppgift och än så länge har vi inte haft några problem med den saken, sade en av dem som kallade sig Kapa. Han hade kamouflagekläder, kamouflagefärgad mössa, läderhandskar och snaggat hår. På utanskriften gick det inte att säga på vilken sida han stred – de ukrainska frivilligbataljonerna och separatisterna liknar ofta varandra intill förväxling. (Soldater ur den reguljära ukrainska armén är däremot lätta att känna igen.)

Alla separatister jag talade med undrade över samma sak. När ska Ryssland komma? När ska vi få hjälp?

– Bara ryska armén kommer blir det ingen sak att kasta ut ukrainarna. Det hade vi gjort för länge sen om Putin bara hade kunnat bestämma sig, sade en.

Samtidigt eldar den ryska statskontrollerade tv:n på med propagandistiska nyhetssändningar som från början till slut handlar om hur ukrainska armén tar livet av civila i Donbass. Den ryska säkerhetspolitiska experten Pavel Felgenhauer varnade redan i onsdags i SvD för att Ryssland mycket snart ”kommer att göra något drastiskt”, eftersom man i veckor och månader har byggt upp en destruktiv dynamik som bara kan utmynna i en invasion om den inte stoppas i tid.

Nu har det alltså hänt. Trupper som av allt att döma får understöd av ryska pansarvagnar intog i går kuststaden Novoazovsk ett tjugotal kilometer från ryska gränsen.

President Petro Porosjenko höll ett tal på en regnig flygplats där han bland annat vädjade till EU om hjälp. Samtidigt gick demonstranter ut på huvudgatan Chresjtjatyk i Kiev och krävde både Porosjenkos och försvarsministerns avgång. Ryssland är i full färd med att skapa en ny frusen konflikt på före detta sovjetiskt mark och Porosjenko har inte mycket tid på sig.

Separatistledaren Aleksandr Zachartjenko meddelade att nästa mål är Mariupol, den näst största staden i Donetskdistriktet som separatisterna tillfälligt höll i våras. I en skrytsam intervju med Reuters säger Zachartjenko att 3 000 ryska volontärer kämpar på deras sida, att han även har serbiska, franska och italienska medborgare i sina led och att han förstår varför det är omöjligt för Ryssland att offentligt stödja separatisterna.

Den sistnämnda kommentaren är ett talande exempel på den omfattande kampanj av desinformation och lögner som hela tiden har omgivit rysk politik i östra Ukraina. Ryssland kanske inte stöder separatisterna officiellt, men det saknar fullständigt betydelse då man gör det uttryckligen på det sätt som är avgörande: nämligen militärt.

Kievs situation är den motsatta: USA och EU stöder Kiev offentligt, men inte militärt. Det är det som är Ukrainas olycka.